Follow on
Om vi talar om steg, så har jag tagit ganska många steg på Söderfjärden. Fjärden, eller ”Fjäälin” som vi säger här i Sundom, har något som lockar och fascinerar. När man rör sig på Fjärden är man alldeles ensam, och samtidigt en del av allt. Lite som att gå i rymden. På Fjärden flyger tankarna och själen andas.
Här är det bra att upplysa om att trots namnet så är Söderfjärden inte ett hav eller en sjö. Det är en meteoritkrater som har uppstått för 560 miljoner år sedan. En svindlande tanke, eller hur?
Ursprungligen har den varit vattenfylld, men området har torrlagts i slutet av 1920-talet, och är numera ett ofantligt stort område bestående av odlingsmark.
I behov att ett nytt boningsställe
Jag var i behov av ett nytt ställe att bo på, och tanken på att låta bygga ett hus hade börjat gro. Men var?
Så mycket visste jag, att jag ville bo i Sundom. När jag vandrade omkring på Söderfjärden mognade i sakta mak tanken, att det här är stället. Byggplatser fanns bara inte just till utbud på detta område, närmare bestämt inte en enda. Söderfjärden är skyddat av Natura 2000, så ett hus mitt på Söderfjärden behövde man inte drömma om.
Jakten på tomten
Jag började undersöka möjligheterna på Söderfjärdens kantområden.
Jag gjorde helt enkelt så, att när jag hittade ett intressant ställe, tog jag först reda på om det överhuvudtaget var ett sånt område där det ens löns att ansöka om planeringsbehovsprövning. Jag är evigt tacksam mot den person på Vasa stad, som sakkunnigt och tålmodigt orkade svara på mina förfrågningar!
Om svaret på min förfrågan var något annat än ett entydigt ”inga chanser”, tog jag som följande steg reda på vem som ägde fastigheten, och hörde mig för om sälj-intresse. Och här har jag också ett ypperligt tillfälle att tacka och be om ursäkt till de fastighetsägare som jag antastade i ärendet innan jag fick napp.
Så blev det träff. Egentligen mångdubbelt för stor fastighet för mina behov, men ägarna övervägde att sälja, det var inte omöjligt att få bygglov, och från tomten öppnade sig en helt fantastisk utsikt mot Söderfjärden.
Från det började sen en resa, som innehöll fyra hinder att överstiga. Så det var bara att ta ett steg i taget, vart och ett av dem lika spännande.
1. Tomtköp
Det första spänningsmomentet var om ägarna skulle godkänna det bud jag gav för tomten.
8. juli kom svaret. Jag var på simstranden när meddelandet från förmedlaren kom, och det var nog långa sekunder innan jag fick fram glasögonen och kunde läsa meddelandet:
2. Förköpslag
Jag visste inte om denna lag, men nu vet jag. Kommunen har enligt lagen rätt att inlösa en inom kommunen såld fastighet om fastighetens areal överstiger en viss gräns. Detta var min stora skräck, men som tur var använde staden inte sin förköpsrätt. Efter en lång väntan kom beskedet den 6. september. Den dagen var det svårt att få ner mungiporna från öronen 🙂
3. Planeringsbehovsprövning
Ansökan om planeringsbehovsprövning med alla sina bilagor lämnade jag in direkt i augusti, när semestrarna var förbi. Behandlingstiden var längre än vad jag hade föreställt mig från början, så det räckte med spänning också i detta skede av processen.
I det här skedet var det nån som frågade av mig vad min reservplan var om det inte går igenom. Mitt svar var: ”Då köper jag ett hus var fan som helst”.
19. oktober kom äntligen det positiva beslutet:
4. Bygglov
Bygglovsansökan utgjorde sin egen procedur, som nog underlättades av ett förträffligt elektroniskt ansökningssystem. Det var mycket information som skulle bifogas till ansökan, och det kom också begäran om komplettering, men systematiken och envisheten gav resultat. 10. december, på Nobel-dagen, kom bygglovet.
Inte ens ett Nobel-pris kunde ha gjort mig lika lycklig!
Reflektioner
Nog skulle den här resan ha varit betydligt enklare om jag hade köpt en tomt till exempel på något färdigt planerat bostadsområde. Och inte bara enklare, utan också snabbare, och förmodligen billigare. Det skulle säkert också ha varit en bra lösning, men jag är nog glad för att jag lyssnade på mitt hjärta och var ihärdig med min vision.
Nån gång i augusti uttalade jag meningen ”i värsta fall kan vi vara i oktober innan man kan börja göra nånting.” Nå, det gick till december, eller i själva verket till januari om man beaktar besvärstider osv., men tidtabellen borde ändå hålla.
